Om boken: år / FÖRLÅT FÖR TITELN! När jag läste vad du kommer att läsa på nästa sida kände jag mig lite orolig. Jag gillar inte sådana ord, inte ens med en diminutiv eller tillgiven suffix. Jag hade en gång en chans att använda det (förresten klyschiga) uttrycket "den evige juden" och jag fick en utskällning av en läsare. Evigheten räddar inte juden. Även om författaren Andre Gide fick Nobelpriset. Och sedan sänkte jag ögonen på nästa rad och läste: "Memoir." Detta mildrade namnets outtalbarhet. Jag har alltid haft en svag punkt för ord som inte finns i någon ordbok, och det här var just ett sådant ord. Det finns bara i plural, vilket innebär många händelser. Men författaren är ung, det finns få händelser i hans liv, kanske det är bättre att begränsa sig till bara en? Därefter, med tiden, kommer författaren att samla händelser och skriva en memoarbok, sedan en annan memoarbok, och som ett resultat kommer han att få en memoarbok När jag läste memoarerna, fann jag mig själv att skratta. Varför skrattar jag, bröder? Kanske kom jag ihåg något roligt? Någon anekdot eller berättelse från Zosjtjenko? Nej, jag skrattade åt precis det jag läste. Memoarerna visade sig vara roliga, sorgliga och annorlunda, men alltid fascinerande. Det verkar som om den här memoarboken, även om den bara är i singularis, kommer att ge läsarna samma nöje som den gav mig. Även om jag inte kan garantera alla läsare. Inte ens nobelpristagaren Andre Gide kunde gå i god för alla läsare. Förresten, han är inte alls vad hans efternamn representerar, han föddes precis i familjen till en advokat. Bli inte förvirrad av överflödet av ellipser i orden. De vittnar om författarens lärdom och samtidigt hans delikatess. Detsamma förväntar han sig av läsaren